Några första intryck med betoning på första...

Precis som dina litterära verk, som du antyder att flera tycker är för ordrika, upplever jag dessa verk på gränsen till för tonrika, ibland. Det tycker jag å andra sidan då och då även om Chopin och Mendelssohn.

Är det en medveten eller omedveten överanvändning av pedaleffekten med "kyrkorgelliknande" klanger som resultat?    Jag lider av det lindrigt sagt ostämda pianot som därför, tillsammans med prislappen på detta, omöjliggör en rättvis presentation av verken...

Imponerad av din teknik/fingerfärdighet trots alla "skador"...

Får associationer till meditations-improvisationsmusik i de mindre dramatiska verken, om än på en mycket avancerad nivå...

Om du var min elev i kompositionsklassen vid Akademin (vilket du nu inte är) så skulle jag säga att du har en stor potential som pianist eller kompositör, men jag vet inte vilken roll jag skulle förorda. Orsaken är formen — strukturen i musiken som är ett frågetecken för mig. Svårt att gå in på via mail...

Få om ens någon kompositör kan hävda, att hur gudomlig inspiration man än upplever sig ha haft, så är ingenting (nästan) så gudomligt att det inte kan bli ännu mer gudomligt (av lite redigeringsarbete här och där).

Återkommer när jag hört dem fler gånger, men i huvudsak tror jag inte att jag kommer att ändra mig i någon större utsträckning...

Att trampa så nära i stora mästares fotspår (Chopin) är ju nästan som att be om att inte bli tagen på allvar av en kräsen och bortskämd publik. Samtidigt skulle man kunna säga: att någon kan komma så nära Chopin, är också en stor prestation.

Spår att de lärde kommer att tvista om huruvida du har utvecklat eller invecklat Chopins musikspråk...

Slutsats: Imponerad, med vissa reservationer... som jag skulle kunna/vilja precisera om jag nu vore din mentor, vilket jag ju inte är...

Credit, för ett med dina ynka resurser, imponerande arbete!

Må någon pianist, med ett professionellt instrument och lite mindre pedal, göra verken rättvisa någon gång!

Min kollega från Warszawa säger, efter att ha lyssnat till Balladen Stormen, följande:

Mer Etyder än Ballader... Imponerande teknik trots alla livets motgångar på olika plan... Men! Chopin skulle aldrig hemfalla åt så mycket toner i vänsterhanden och samtidigt enbart symboliska "melodifragmenter" i högerhanden, och knappast så högt upp i diskanten. Sångbara melodier-temata bör ligga en oktav lägre, alternativt låta vänsterhanden dela på jobbet (med melodin-temat) detta oavsett vem som är kompositören...

Harmoniken gör inte heller tillräckligt avancerade modulationer för att räcka till så långa verk som "ballad-stormens" 24 min. På flera ställen känns det därför som om den annars så livfulla musiken inte kommer vidare. Om han kunde åtgärda dessa saker, skulle han antagligen kunna tillskrivas epitetet "en nordisk Chopin" i recensionerna", men bara då..." 

Naturligtvis har hon rätt. Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en 'nordisk Chopin'. Hennes utlåtande överensstämmer nästan exakt med vad min egen pianolärare sade för 35 år sedan, en inte särskilt nådig pedagog som aldrig kunde förlåta mig att jag lämnade henne...

Emellertid ett PS till analysen: den är ensidigt teknisk. All teknisk analys av musik måste lida av den nackdelen att det väsentligaste förbises, nämligen det rent musikaliska. Hennes analys är helt korrekt men bara tekniskt. Naturligtvis har hon inte kunnat studera partituret och därför inte kunnat närmare förstå formen, som kanske är den intressantaste detaljen i denna komposition. Det handlar inte så mycket om "melodifragment" som om temata, då denna är kanske den mest rent tematiskt uppbyggda av mina kompositioner. Dock finns där en ordentlig melodi i mitten, som hon tydligen har missat. Balladen börjar i e-moll för att resa genom nästan alla tonarter tills g-dur etableras i finalen. Dock måste jag medge att inspelningen inte gör kompositionen önskvärd rättvisa. Min ambition med dessa inspelningar är att få fram resultat som man aldrig tröttnar att lyssna på. Jag hoppas att volym 2 blir bättre, och jag är helt införstådd med att volym 1 måste göras om.

Tanken att börja i E-moll för att sedan triumferande sluta i G-dur (parallelltonarten) är naturligtvis en mycket bra idé. Att du har lyckats vandra genom allehanda tonarter innan detta, är säkert både bra och nödvändigt. Dock tror jag att kollegan och även jag själv, inte upplever ett klingande musikaliskt resultat som motsvarar arbetet som måste ligga bakom denna tonartsresa. Gissar att det beror på att modulationerna är för "snälla" - för "Wienerklassiska", att kryddan ska kännas. Eller så är det för långt mellan modulationerna...         Jag försöker säga, att du må ha gjort allt rätt (ja även musikaliskt) men att det i så fall inte framgår tillräckligt tydligt i det klingande slutresultatet.

När du nu ändå förklarade vad du har gjort, saknar jag en förklaring till det onödigt musikaliskt ineffektiva höga diskantregistret som plats för dina teman, sångbara eller inte. Särskilt om vänsterhanden stannar kvar i låga positioner. Ett kraftigt "golv" är annars något som jag (och även Karajan) föredrar. Brahms har också breda avstånd på klaviaturen, men var om jag inte minns fel, samtidigt mån om att fylla ut mellanregistret, så att inte klangen spretar för mycket...

Kollegan menade faktiskt att kommentera musikens innehåll, men kunde inte uttrycka detta på annat sätt än att konkret "tekniskt" föreslå vad som orsakade lyssningsresultatet...

OM man tänker sig att du sedan tonåren fått utveckla dina talanger i ständig "dialog" med publiken och en erfaren tonal kompositionslärare, är det inte alls omöjligt att du kunde ha blivit en nordisk Chopin. Glöm inte det viktiga samarbetet mellan uppfinnare och användare, för att ett bestående värde ska uppnås, för en majoritet av mänskligheten...

Om jag inte minns fel, bearbetade Brahms sina fyra symfonier större delen av sitt liv. Så blev dom också odödliga, men få till antalet...

Försöker bara föra en konstruktiv dialog. Hoppas verkligen att du inte upplever något annat. Dock tror jag inte att jag kommer längre skriftligen, och på avstånd från både partitur och klaviatur..."

Slutreflektion: Det var märkligt att kollegan tog upp Brahms i sammanhanget, som också kritiserades för användning av melodifragment snarare än melodier, främst av Hugo Wolf. Den främsta invändningen mot kritiken måste dock inrikta sig på något helt annat, nämligen det vanliga svenska sättet att haka upp sig vid negativa observationer och därmed förtränga allt positivt, som om detta inte fanns. Det väsentliga med en blomma är inte de gröna blombladen och deras eventuella hål och maskar utan själva blomman med dess kronblad, ståndare och pistill. Den kvinnliga kritikern har helt åsidosatt den högst väsentliga faktorn med denna musik, att den är harmoniskt välljudande alltigenom och nyskapande genom sin melodiska fantasi, och detta i en tid när den mesta musik som görs och framförs mest bara är oväsen, antingen skrik med skrällande elgitarrer eller modernistiskt obegripligt nonsens av mest disharmonier. Man har ingenting att vinna på att analysera ihjäl tonal musik vars melodier ändå aldrig kan tystna. Ursäkta mig, men jag vidhåller min grundläggande argumentering, att det faktum att Beethoven var så totalt handikappad som kompositör att han var fullständigt döv inte ens det kunde utgöra något skäl för att hans musik inte skulle få komma fram och höras i världens dominerande oväsen. Tvärtom, oväsendets dominans och Beethovens handikapp bara ger den trots allt harmoniska musiken desto större rätt att få komma fram och helst överrösta allt oväsen och köra det tillbaka ner i helvetet varifrån det kom.Ett annat utlåtande från en professionell musiker:"Tekniskt är inspelningen förfärlig, medan just alla bieffekterna, med knarrande pedaler, plötsliga skarvar och tekniska missöden i återgivningen, ger anledning till charmfulla uppvaknanden, och musiken ger en god atmosfär, som bättre filmmusik. De primitiva förhållandena, som skamfilar musiken och ger inspelningen hundöron och solkiga fläckar, kan förläna produktionen en viss patina av camp och genuint personlig karaktär."

En annan kollegas utlåtande:

"Mycket intressant att du kommit så långt att vem som helst kan höra din musik på nätet. Några synpunkter. Naturligtvis finns det tekniska brister, och jag är rädd att hela det snobbistiska etablissemanget kommer att döma ut din musik för de tekniska bristerna. De är sådana: bara tekniken betyder något. Därför är musiken så fullständigt utflippad och utballad, att mänskligheten helt har förlorat sinnet för melodi, som dock är all musikalitets kärna. Där har du dock din styrka. Din musik är mest hörvärd för dess melodirikedoms skull.Emellertid har jag några invändningar.

Den första inspelningen är den sämsta, och det är synd att just den första skall vara det, som väl blir det första web-besökare får höra av dig. Kan du göra om just den inspelningen? Jag minns detta rondo som en lugn avspänd andantereflexion medan du drar upp det till allegretto, som om någon stack dig med en nål hela tiden. Jag tycker över lag att du driver på för mycket. Jag vill minnas att Gershwin och Rachmaninov hade samma uppstressning i sina inspelningar. Kanske alla kompositörer har det i sina egna kompositioner, eller kan det vara den pinsamma medvetenheten om mikrofonen, som tar upp minsta lilla oegentlighet?

Dessutom har du tydligt tekniska problem med tonhöjden, som om dina maskiner gick i olika tempon och ibland drev på av sig själva. Stämmer det? Jag tycker mig höra att rondot stiger minst en halv ton medan du sedan drar ner efterföljande stycke en halv ton, tydligen för att korrigera missödet. Även i ballad 7 förekommer det i första halvlek en plötslig stigning på mer än en kvarts ton. Detta är naturligtvis störande för folk med känsliga öron.

De första två balladerna är de ljusaste, och det är förvånande att du lyckats få så höga diskanttoner att klinga så klart och välljudande. I tredje balladen är karaktären helt en annan, och tycker jag mig inte höra väldigt mycket Schubert här? Annars tycker jag din musik kommer mycket närmare Schumann än Chopin.

Mest av allt vill jag dock påpeka det intressanta förhållandet, att då din musik är så absolut tonal, så hörs det tyvärr genast när du snubblar på tangenterna och av misstag får in felaktiga toner. Jag förstår att detta måste vara oundvikligt med dina fingerproblem. Jag vill bara poängtera, att dessa tekniska misstag blir så väldigt mycket mera framträdande för att musiken är så absolut tonal. Det är den renaste tonala musik som jag hört efter Schubert och Verdi. Nu har jag inte hört dina senare verk, men dessa tidiga kan knappast bli mera extremt tonala. Ta det som en komplimang. Musik är inte musik om den inte är tonal. Det är min uppfattning."

Det är alltså tydligen bara folk som lider av det svåra handikappet "absolut gehör" som haft invändningar mot musiken, vilket är fullt förståeligt, då ett musikaliskt perfekt öra måste lida outsägligt inför åhörandet av musik interfolierad med orenheter typ hack i skivan, instabilitet i tonhöjden, skrammel, klirr och pedalknarr i pianot och annat sådant som är allt annat än musikaliskt. Idealet i musik är ju absolut renhet och frihet från allt omusikaliskt, vilket tyvärr i praktiken är ett nästan fullkomligt ouppnåeligt ideal, som kanske bara Beethoven lyckades ernå i sin totala dövhet…

Tack för CD vol 2, där du återigen förvånar med vilken teknik du ändå har kvar efter allt som hänt. I övrigt hittar jag inget nytt att kommentera som inte redan tidigare är sagt i ämnet ... såvida jag har sagt att:

Mycket imponerar, men inte allt. Av tonal musik bestående av melodi, harmoni och rytm, är det egentligen huvudsakligen den sistnämnda som har en för hög flumfaktor" för min smak...

Med det menas att pulsen och därför även riktningen i musiken inte tillräckligt når fram till lyssnaren, hur mycket du än ev hävdar att dessa saker finns i partituret...

Jag påstår inte att jag vet, men det känns som att detta inte beror på någon bristande teknik, utan snarare på vänsterhandens kanske för rikliga arpeggioverksamheter" bl.a.

Ett av mina personliga praktiska problem på grund av den ofullkomliga anatomin i höger hand är svårigheten att synkronisera de båda händerna, vilket problem bara blir värre med åren. Beklagar, detta är något som inte kan bli bättre i mitt eget spelande. Högerhandens ofullkomligheter tenderade med åren att försöka kompenseras av vänsterhandens bättre flyt… Tyvärr måste man vid allt musikframförande ta hänsyn till rådande praktiska omständigheter…

Life in music is a kind of imprisonment but at the same time a liberation from the world stuck with the horrors of realism. We need them both but have the better one to be able to support with the one that causes us problems...

Ours is a world of beauty

so much finer than the ordinary world

of strife, vulgarity and commonness,

of egoism, shortsightedness and vanity,

while ours lasts forever

gilded by the harmony of unsurpassed nobility

of the refinement and idealism of abstract triuth

as found by geniuses like Handel, Beethoven, Chopin

and Brahms, a higher world of thought

than any brutal realism, and actually

a truer world than any real one.

Since we know the key and have it,

let's just stick to it and keep it

and forget about the rest,

that keeps committing all their follies

on the road to self-destruction

better without us,

who are reserved for better purposes

than just the ordinariness of vanity.

Tillbaka till musiken:

http://www.fritenkaren.se/Neoklassiskmusik.html